Jag ska ta det hela från början...


Vart börjar man ens? Livet har verkligen inte velat samarbeta med mig det senaste månaderna och allt fokus har legat på att 1. Klara skolan. 2. Fokusera på målet - examen. Jag har hamnat i en djup svacka, där jag försöker ta mig upp men väggarna bara rasar och jag hamnar längst ner igen. Lite så har det känts det senaste och ännu är det inte bra, men jag har ändå lite koll på läget känner jag! Ni som läst min blogg ett tag (tacksam för er som hänger kvar här trots det gått ett bra tag sedan jag delade med mig av något) vet att jag är väldigt öppen och personlig av mig här och det är inget jag tänkt ändra på och psykisk ohälsa är inget jag tänker sopa under mattan, för det är ett såpass vanligt och viktigt ämne att prata om! Jag har mått psykiskt dåligt till och från sedan tonåren och för fem årsedan började jag äta "lyckopiller" (som jag så vackert kallade dem för) (antidepressiva för er som inte förstod det) och mina dalar slutade vara så "brutala", det var rätt stabilt så att säga! Jag slutade ta mina "lyckopiller" vid nyårsskiftet och har mått bra, allt har liksom varit lugnt och stabilt, jag har haft koll på läget. Men nu börjar jag känna av att det blir mörkt ute tidigare, det är kallare och inte alls lika mycket sol som för bara några veckor sedan... Det känns tungt för första gången på väldigt länge. Trots detta har jag 1. Skött skolan och aldrig fått så bra resultat som nu och 2. Klarat av att vara på praktiken och levererat på topp (de flesta dagar iallafall) (något jag inte delat med mig av här

är att jag haft praktik nu i tre veckor på Varbergs sjukhus). Jag är stolt över mig själv, även om jag vissa dagar gråter mer än jag skrattar, bryter ihop för ingenting och känner mig som världens minstaste människa, så håller jag ändå huvudet över vattenytan. Det är dels därför bloggen legat minus nu i en månads tid. Kraften och orken har inte funnits + har inte haft något kul att dela med mig av... 

Hoppas ni förstår! Kram 

(null)



Visa fler inlägg